Är fortfarande vaken!!

Far ända in i möra vad trött jag är på att vanka av å an i min heta lägenhet. Men passar då på att läsa i lite bloggar jag fått nys om istället då.
Framför allt så läser jag i min bästa väns blogg (http://baraminegen.blogspot.com) å fröjdas med hennes målande skrift.

Nu har jag läst i hennes kategori "Jag och mitt handikapp".. igen..
Hon har ju Cerebral Pares (eller cp som det kallas).. Ett mycket fult skällsord i mina öron eftersom ungar kallar varann det utan att ha den minsta aning om vad det egentligen är.
Mina barn fick sig rejäla åthutningar av mig när dom började kalla sina kompisar eller varann för "cp i huvet"....
"Ni vet så väl att M har cp å att det inte är nåt fel på hennes huvud. Sluta på en gång (nåja, lite hårdare ord använde jag nog) med att kalla folk/barn för det för ni vet vad det är för sjukdom.."

Skämdes är väl det lättaste jag kan säga att dom gjorde. Dom var i det närmaste grön i ansiktet av skam. Flera veckor efter det så kunde dom nästan inte se M i ögonen utan att skämmas. En ren å skär läxa fick dom sig, båda två....

Nå, åter till min lässtund..
I en av hennes inlägg så skriver hon:;
"Jag går rätt krokigt med benen. Släpar lite med fötterna också... Ser förjävligt ut, tycker jag själv. Kompisarna tycker jag är löjlig när jag säger det :)"

Men egentligen är det inte löjligt, i hennes ögon, det är hennes vardag....
Jag/vi, hennes kompisar, ser inte det som ett problem att ha henne med överallt. Det tar lite längre tid att komma in från bilen till affären, men vem fan behöver ha så bråttom så att det inte kan ta mer än 2 minuter extra?

Alltså, M å jag skulle kunna berätta hur många historier som helst om våra bravader, ibland i fyllan å villan, å göra en krogshow som ståupp-komiker som räckte en vecka utan problem.
Herrejesusmaria vad vi har levt loppan i våra dagar. Det är tur att vissa saker är preskiberat numera.
Eller när vi släpade våra barnvagnar i ur å skur, båda utan körkort förstås, här gällde apostla-hästarna (benen) om man skulle nånstans.. Travade genom oplogade Iggesund ner till Konsum (närmaste affärn på den tiden) å så hem igen.. För att då komma på att, far åt helvete, vi glömde gå på posten.. Bara att pylsa på barnen igen, i med dom i vagnarna å så trava dessa 2 km igen fram å åter..
Jag före för vägen lutade neråt på väg dit, så att om M halka med sina kycklingben så slog vagnen i min rumpa.. Å tvärsom på vägen hem, då såg jag om hon försvann i nån snöhög med ett stort skratt.. Ja, för slog sig gjorde hon ju aldrig tack å lov....
Än idag så kan hon säga; kommer du ihåg när jag damp i backen när vi gick alla promenader? Först fråga du om jag slog mig.. Å när jag svara näh, så dog du av skratt......
Jaaaaa.. svarar jag, jag har ju sån skadeglädje så det är inte sant, men jag måsta ju kolla först om du slog dig........
Det är kompis-anda det... Vi har varit bästa kompisar i över 30 år nu, sen skoltiden..... Å jag vill INTE vara utan henne......

Nä man ska inte vara så rädd för de som är lite annorlunda. Å M är då faaan inte nå annorlunda..
Hon går lite konstig men so what??
Jag är då, ibland, både halt å lytt å jäklar den som pratar skit bakom min rygg för det.. Den åker på så in i glödheta helvetes mä stryk så denne kommer inte att kunna sitta på arslet på 3 veckor å inte se sitt plyte på 5 för de igenmurade ögonen å inta föda genom sugrör i 4 månader.. minst..

Å detsamma gäller den som pratar skit om min bästis M för den delen.. Jag har aldrig slagit nån förr men då skulle jag åka in bakom lås å bom, på vatten å bröd, under så lång tid så ni skulle glömma bort att jag finns.....
Då blir jag arg, för att uttrycka mig milt, vilket jag mycket sällan blir....

Nä om jag skulle försöka sova bort nån timme eller så nu då igen.. Vad tröttsamt det här är....

Väl mött govänner "å ta hand om varann i trafiken"